Jag började under vecka 7 må rätt så illa och det blev med tiden värre och värre. Några veckor kunde jag bara äta gröna äpplen och rostat bröd (utan ngt på) utan att kräkas (även om jag gjorde det ändå). Det var väldigt tur att jag hade två veckors julledighet där i början, då det enda jag orkade göra under den tiden var att sova. Jag är också väldigt tacksam över den kalla och snörika vintern, mitt illamående var nämligen som minst när vi var ute och åkte skidor, så det har blivit ganska många mil i spåren.
Efter samtal med barnmorska och läkare fick vi göra ett NUPP ultraljud den 5 februari (12+3). Jag var otroligt nervös. Tänk om det inte ens fanns ngn bebis därinne! När ultraljudet började och vi nästa direkt såg vår lilla apa, kändes det som om jag skulle svimma av lättnad. Vad underbart det var att få se vår bebis där på skärmen! Barnmorskan pratade hela tiden och förklarade tydligt hela tiden vad hon gjorde och såg, vilket gjorde att jag blev mindre och mindre orolig. Hon tyckte att allt såg väldigt bra ut och beräknade att vår bebis var ungefär så stor som i vecka 12+1, vilket nästan stämde på pricken med BF beräknat efter min sista mens. Själva resultatet på vår CUB blev 1:20 000, vilket är den lägsta sannolikheten för trisomier som man kan ha. (Ingen garanti, men det känns väldigt skönt ändå). Efter ultraljudet firade jag och J med en indisk lunch och pratade massor om framtiden.
Då vi nu passerat veckorna där risken för missfall är som störst och eftersom vi sett att vår apa mådde bra i magen sa vi att nu är det helt officiellt! Nu är det helt klart att vi ska få en liten bebis!
Nu lite bilder; de är kanske inte så jättebra men under själva ultraljudet såg vi allting väldigt tydligt, vilket var huvudsaken. Tyvärr blev apan lite fotorädd när det blev dags för det och började fara runt en massa.... Apan ligger med huvudet åt höger och ansiktet upp på de två första bilderna och huvudet åt höger och ansiktet ner på den sista bilden. 
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar