Se hur barnet växer

Hos Babyvärlden kan man titta på en liten "film" om hur barnet utvecklas och växer i magen. Det är inte så mkt plats för annat än bebis de sista veckorna....

Oro och CUB

Jag var under första tiden väldigt oroligt för ett eventuellt missfall eller MA. Nästan mest för MA, för att jag då kände att min kropp "lurat" mig att jag fortfarande var gravid. Jag och J diskuterade mkt kring eventuella fel på bebisen och vad vi skulle göra. Jag kände att jag gärna ville göra CUB test för att få veta att allt förhoppningsvis såg bra ut (eller om det inte skulle göra det, ovisshet är väldigt jobbigt tycker jag).

Jag började under vecka 7 må rätt så illa och det blev med tiden värre och värre. Några veckor kunde jag bara äta gröna äpplen och rostat bröd (utan ngt på) utan att kräkas (även om jag gjorde det ändå). Det var väldigt tur att jag hade två veckors julledighet där i början, då det enda jag orkade göra under den tiden var att sova. Jag är också väldigt tacksam över den kalla och snörika vintern, mitt illamående var nämligen som minst när vi var ute och åkte skidor, så det har blivit ganska många mil i spåren.

Efter samtal med barnmorska och läkare fick vi göra ett NUPP ultraljud den 5 februari (12+3). Jag var otroligt nervös. Tänk om det inte ens fanns ngn bebis därinne! När ultraljudet började och vi nästa direkt såg vår lilla apa, kändes det som om jag skulle svimma av lättnad. Vad underbart det var att få se vår bebis där på skärmen! Barnmorskan pratade hela tiden och förklarade tydligt hela tiden vad hon gjorde och såg, vilket gjorde att jag blev mindre och mindre orolig. Hon tyckte att allt såg väldigt bra ut och beräknade att vår bebis var ungefär så stor som i vecka 12+1, vilket nästan stämde på pricken med BF beräknat efter min sista mens. Själva resultatet på vår CUB blev 1:20 000, vilket är den lägsta sannolikheten för trisomier som man kan ha. (Ingen garanti, men det känns väldigt skönt ändå). Efter ultraljudet firade jag och J med en indisk lunch och pratade massor om framtiden.

Då vi nu passerat veckorna där risken för missfall är som störst och eftersom vi sett att vår apa mådde bra i magen sa vi att nu är det helt officiellt! Nu är det helt klart att vi ska få en liten bebis!

Nu lite bilder; de är kanske inte så jättebra men under själva ultraljudet såg vi allting väldigt tydligt, vilket var huvudsaken. Tyvärr blev apan lite fotorädd när det blev dags för det och började fara runt en massa.... Apan ligger med huvudet åt höger och ansiktet upp på de två första bilderna och huvudet åt höger och ansiktet ner på den sista bilden.

Att berätta - de närmaste

Förutom mina föräldrar och Js mamma+sambo, så ville jag självklart berätta för min syster och mormor & morfar. Nu lyckades jag iaf hålla mig till julafton! Som tur var blev det för ovanlighetens skull ett mycket litet julfirande med bara ovannämda samt mamma & pappa och självklart J. Det var lite svårt att mörka att jag inte drack ngn glögg men det gick bra. Sen skulle jag komma på hur vi skulle berätta det. Jag fick lite hjälp på traven med att morfar berättade hur mycket han såg fram emot mitten av augusti - jag frågade då varför. Han berättade att mormor och han skulle åka Hurtigrutten. Jaha, sa jag, jag trodde att det var för att ni ska få ett barnbarnsbarn då. Mormor & morfar blev glada, de har väntat ett tag på en ny bebis. Min syster blev också väldigt glad - jag vet att hon kommer att bli en utmärkt moster!

Att berätta - våra vänner

De flesta av mina kompisar visste att barn inte låg så långt borta i planeringen och vi hade redan pratat om hur man resonerade kring att berätta tidigt eller inte.

Mina universitetsvänner fick veta redan i vecka 6, då jag hade en liten tjejmiddag. A frågade hur det gick med bebisförsöken och jag sa att det gått väldigt bra, vilket resulterade i glada miner runt hela bordet! Eftersom min kompis C redan har en liten Oliver som är född 2009 och L väntar en liten pojke till maj så blev det naturligtvis en hel del bebisprat. Det känns väldigt bra att kunna dela något sånt här med sina vänner!

På annandagen åkte J och jag till Bollnäs med S och N för att spendera lite tid i S's familjetorp. Då jag redan börjat må ganska så illa och var väldans trött kände jag att jag inte orkade hålla på och ljuga och dölja graviditeten, så på vägen upp (under en middagspaus på Burger King) så berättade vi för dem.

Mitt andra kompisgäng fick även de veta under en tjejmiddag. De hade tydligen misstänkt det redan eftersom jag under en födelsedagsfest bara hinkat i mig mineralvatten och J hade frågat en hel del bebisfrågor till de närvarande småbarnsföräldrarna.

De flesta av våra vänner fick veta lite pö om pö när vi träffade dem och alla blev väldigt glada!Även om man räknar med att det blir bara positiva reaktioner på ett bebisbesked känns det skönt när man får glada kommentarer.

Att berätta - föräldrarna

Jag har alltid känt att jag velat berätta ganska tidigt om en eventuell graviditet. Detta gäller iaf för de som jag skulle velat berätta om ett eventuellt missfall. Vi fick reda på att vi väntade en liten apa i torsdagen den 10/12 vilket var vecka 5 (4+2) och jag tänkte att vilken julklapp! Vi väntar tills julafton med att berätta. Men.. nu blev det inte riktigt så. På fredagen (11/12) var jag fortfarande hemma och sjuk så min mamma ringde under dagen för att höra hur jag mådde. Hon berättade då att de haft ett litet luciatåg på jobbet och kommenterade "att om några år får jag kanske ha ett eget litet tåg", vilket gjorde att jag så klart inte kunde hålla mig utan var tvungen att säga "det kommer du ha redan nästa år". Hon blev glad och ganska så överraskad (tror jag). Eftersom jag berättat för mamma vill jag också berätta så snabbt som möjligt för pappa (mamma hade ju dött av att behålla en sådan hemlighet) så nästan direkt efter att han hade kommit hem från jobbet ringde jag. (Då hade mamma redan hunnit ringa och fråga om jag hade ringt till honom än..!) Han blev också väldigt glad! Kanske inte så överraskad (?).

Bröllop - vad ska man ha på sig?

Jag älskar bröllop i alla dess former och i juli har vi turen att få vara med när en av mina fina vänner gifter sig. Men vad har man på sig som höggravid och samtidigt vill känna sig snygg? Jag hade tänkt att det där har jag tid att fixa senare, men fick tipset av en fyrabarns mamma som gått på massor av bröllop som gravid, att "fixa klänning redan nu sen kommer du ha svårt att hitta något, om du ens har lust/orkar springa i affärer". Sagt och gjort i helgen när jag var på en liten tur till Sickla köpkvarter gick jag förbi Gina Tricot och köpte mig en maxiklänning. Har inte provat den än men hoppas att den kommer fungera både nu och när jag är gravid i v 37.

Beskedet

Jag har längtat och längtat (och därmed kanske hintat ganska mycket) men efter vår bröllopsresa tyckte vi att det var dags att försöka bli en till. Vi tänkte att det tar nog lite tid och räknade på att det förhoppningsvis går på standardtiden ( ca 7 månder) men att det säkert tar ännu längre tid. Nu blev det visst inte så...

Precis innan mens fick jag en dunderförkylning och först tänkte jag att det var därför den inte kom som den skulle. När jag efter flera dagar med feber ätit upp all alvedon vi hade hemma och ändå var tvungen att gå till apoteket att köpa nya piller, tänkte jag att jag chansar och köper ett graviditetstest också. Det blev ett CB digital med veckoindikator, eftersom jag inte ville ha något tolkande om streck varken horisontellt eller vertikalt. Testet låg och väntade hemma ett par timmar då jag först hade tänkt vänta med att testa tills J kom hem, men sen kunde jag inte hålla mig.... Det blev positivt på en gång!! Massa känslor - oj vad fort, är vi redo, vad glad jag är, vad läskigt... etc. Jag ville inte ringa och berätta en sån stor sak på telefon, så för att hålla mig tog jag en promenad och firade lite med att köpa två gravidtidningar.

När J kom hem pratade vi lite om allt möjligt som vi brukar göra. Sen frågade han om jag tror att det blir kommer bli någon bebis den här månaden - och då svarade jag att det har det redan blivit! J blev lite ställd och förvånad för han trodde nog också att det skulle ta lite längre tid men vi kände oss väldigt glada båda två.

I väntan på en liten apa

Med tanke på att jag har från och till har bloggat ganska mycket är det kanske lite konstigt att det dröjt så pass länge för mig att börja med denna blogg - det är ju det största som hänt mig + J. Nu har mer än halva tiden gått och om det ska bli någon blogg är det nog dags att börja nu.